Så var det dags.

Usch och bläää. Som natt och dag, så känner jag mig med eller utan mina barn.

Tystnaden när jag kommer hem- hatar den! Alice pannkakor insmetade på vardagsrumsbordet... <3 ALMAs ord, hennes kramar...

Ja, den som tycker varannan-vecka-livet är en jävla dans på rosor kan ju snällt sticka och brinna någonstans! Fan!

Pratat med exet och dom ska ringa ikväll så blir det sagoberättning på telefon! Underbart men trycket över bröstet finns kvar. Dom är inte hos mig längre och det suger rejält! (på sämsta tänkbara sätt).

Men jag håller tummarna att dom får en bra vecka trots mycket som händer runtomkring.