Min mamma är MIN hjälte

Inatt räddar min mamma mig ur min knipa. Undrar vad jag skulle göra utan den här kvinnan?!?!?

Så: iväg på ett tungt, första nattskift. Livet hade kunnat suga liiiiite mindre kan jag känna. Och varför ska allt hända MIG? Och varför allt NU?

Nä- bara att bita ihop och köra. Men fy fan vilka blytunga steg alltså!

Tröttsamt

Mycket rasar på en och samma gång nu.

HATAR att känna att jag är beroende av andra/någon. HATAR att jag ännu en gång går på löften, ord som tydligen betyder helt annat för vissa...

Men men, många smällar ska man behöva ta och inom en kort framtid blir det som jag fasat för sedan separationen verklighet: varannan vecka. Great. Jävla 4skift säger jag!

Men i stunder som denna, när ord inte hålls och jag sitter i skiten- antar jag att det är enda utvägen. Kläd/pengatjafs kommer förmodligen också att försvinna och det ska bli skönt. Men hur jag ska klara av det- återstår att se.

Och brudarna?!??? :-(

Nä- usch och blää! Och nu står veckans nattjobb och svajar- kommer jag att kunna göra mina timmar? Ingen aning- Så spännande! (ironiskt)

Men men man lär sig av sina misstag och naiva fasoner. En dag kanske rollerna är ombytta- då ska jag minnas detta.