Men sen rinner liksom bägaren över... Grabben brister ut i gråt och berättar hur hans mamma övergav honom vid månaders ålder och att hon lovade att komma tillbaka- men aldrig gjorde... Kände själv hur det brände bakom ögonen men jag lyckades hålla mig och försökte lugna honom.
Detta scenario inträffade alltså under minuter, alltså inget utdraget och långt samtal.
När vi sen säger hejdå för vi måste fortsätta handla så ser jag min lilla skrutta alldeles blank i ögonen.. FAN!
"Ja.. Det där lät illa hjärtat, men mamma ska förklara..."
Så igår och även en stund idag har vi pratat mkt om adoption. Hon bröt ihop lite smått tidigare idag igen då hon fått för sig att det är vanligt att mammor lämnar sina barn och att JAG kanske skulle kunna göra det. Ojoj vi la oss på sängen och pratade länge.
Fick henne att försöka förstå att många lämnar bort sina barn av välmening, att dom kanske inte kunnat ge barnet ett bra liv osv osv... Att dom ofta får jättebra adoptivföräldrar.
Men i slutändan var frågan alltid densamma; "men mamma, HUR kan man lämna bort sitt eget barn!?!?!"
"Jag skulle vara så ledsen och alltid sakna DIG, min enda riktiga mamma..."
Skruttan. Men jag lyckades i alla fall få henne att förstå att JAG aldrig någonsin tänker lämna dom för ngt i världen! Men shit alltså.. Så mycket tankar och funderingar i hennes lilla huvud.
Det är bara att ta sig tid och göra sitt bästa för att försöka ge klarhet. Lättare sagt än gjort många ggr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar