Tjejerna var trötta men alldeles underbara i morse. Så duktiga och medgörliga. Skjutsade iväg dom på diverse ställen och låg i sängen typ halv åtta- mäktigt!
I övrigt känner jag att jag har svårt att nå fram, och skulle mer än gärna vilja vara i någons huvud och se vad som händer. Jag vet att jag som person är jävligt envis, men i detta fall känns läget uppdelat- i två låsta lägen.
What to do?
Nu ska jag i alla fall hämta hem mina brudar. Tänk om allt kunde vara så öppet självklart som kärleken till ens barn? Vore kanon! Eller tråkigt? Inte fan vet jag!
Anyway tänker jag ha en bra eftermiddag och kväll med mina barn- nästa nattvecka är dom förmodligen inte hos mig och jag kommer att vara förbannad på mig själv om slösar bort tid på att grubbla.
