Ett mammahjärta är inget att leka med, mycket kan man tåla, men när det kommer tills barn- då är det väldigt ömtåligt!
Med facit i hand, är jag stolt över min roll som styvmamma under mina nio år. Jag blev förälskad och tog hela paketet, accepterade och fäste mig otroligt mkt till den här lilla killen... Men alltid med vetskapen om att det finns en mamma till det här barnet, en mamma som haft honom i sin kropp, fött honom och som är hans ENDA mamma!
När vi mötts har jag alltid tagit ett steg tillbaka, aldrig gullat och pussat inför HENNE. Respekt. Trots att jag inte då ännu var mamma, satte jag in mig i hennes ställe- och därför tagit hänsyn.
Nu efteråt har jag fått bekräftat att jag skötte mig bra, mitt hänsynstagandet noterades och uppskattades. Känns skönt nu när man är i den andra situationen.
Det är en jäkla situation att finna sig i, att se en ny komma in i ens barns liv, att ta plats... Samtidigt kan man inget göra, bara gilla läget! Men det skadar ju inte om vi mammor/tjejer/kvinnor tänker på mer än oss själva och visar varandra lite hänsyn?
Upp med hakan min vän- JAG vet att du inte gjort ngt fel, förutom att vara alldeles för snäll och ta alldeles för mkt skit. Låt dom som inte har förnuft nog att fatta tycka vad dom vill- så länge DU vet att du har rätt att reagera!
Alltid på din sida!/snyggo
