Nä- nu är det bra!

Ett samtal ikväll fick mig att inse att det faktiskt verkligen är dags för mig att gå vidare, även om jag på många sätt redan gjort det - har jag nog omedvetet hållt kvar... Frågan är i VAD???

Nä: jag är ingen 14 åring längre. Det finns saker jag förväntar mig av livet, av en partner- av framtiden. Jag kanske kräver alldeles för mkt- men då får det vara så!!!

"Allt eller inget, min filosofi..." (Melinda Vredes kloka ord)

Är jag nu dömd att vara ensam?!?!? Fan heller! Jag har mina barn; nu och för alltid! Dessa två är dom ENDA jag inte kan leva utan.

Resten är bara bonus. Och just nu klarar jag mig bättre utan denna sk bonus.

Punkt slut.