En annan ångestladdad tanke... Som det är nu har jag nästan 100% koll på vad Alma håller på med, vad hon gillar, hur hon känner sig. Den här otroligt fina bilden (av många) på Alma o hennes kompis Elin säger så mycket. Tänk när Alma är så stor att hon inte behöver mig lika mycket? När hon o hennes tjejkompisar sitter o tramsar o fnittrar åt någonting som jag inte fått tagit del av???

När hon hellre vill vara med sina polare istället för att mysa med mig i soffan? Eller när hon inte vill dansa "tryckare" och jag sjunger för henne? Eller när jag inte längre får mumsa armhåla? Nu kanske jag låter lite negativ, det är väl trots allt (förhoppningsvis) ganska långt dit... Men ändå...

Helt plötsligt förstår jag min mamma o vad hon gått igenom, nu faktiskt med 4 barn... usch... Förlåt mamma om jag fått dig att känna dig såhär! Nåja ja, det e sant som man säger; Det är mycket man inte kan förstå förrän man själv blir förälder!Det är väl bara att njuta av ögonblicken o de små stunderna man har med dom så länge man får...